Idag var jag med yngsta sonen och testade klättring som han började med efter att han lagt av med badmintonen. Det var kul att testa på, men jag skulle verkligen behöva träna teknik då jag är svag i armarna. Sonen tyckte jag var rätt duktig och att jag klarade av mer än vad han gjorde på sitt första klättertillfälle. Gissar att han sa det för att vara snäll, då han har en riktigt smidig kropp.
Jag kände mig allt annat än smidig. Dock lyckades jag ta mig upp till toppen på några klättersträckor. Då dök ett annat problem upp, att ta sig ner. Kände jag mig osmidig på vägen upp så var det ingenting mot hur jag måste ha sett ut på vägen ner. Jag kanske kommit tre meter upp och om jag då hänger ut mig i full längd så är det knappt 1 1/2 meter ner, men hu så högt det kändes att släppa och hoppa. Så klart landade jag på en mjuk matta, men det hjälpte inte. Det kändes som att jag skulle slå ihjäl mig varje gång. Jag fick efter några läskiga hopp ner börja klättra ner
Få se hur mycket träningsvärk jag får i mina armar imorgon.

Sonen bestiger betydligt svårare bansträckningar 🙂