Efter ett år med frustration på grund av pandemin har sitt spår på mitt psykiska mående. I torsdag kom droppen som till slut fick bägaren att rinna över. Då gick det inte att hålla tårarna tillbaka längre.
På min fritid håller jag mig till folkhälsomyndighetens uppmaningar om att hålla social distans. Jag slutade i november att gå in på gymmet på de gruppass jag gillar och mår bra av. Jag har istället gett mig ut på egna löpturer så den fysiska aktiviteten har jag fått ändå. Att avstå från shopping, resor mm är inget problem för mig. Jag trivs att skrota runt i min trädgård. Det blir mycket tid till att tänka ut nya projekt.
Det som är det stora problemet är mitt arbete där det inte finns någon möjlighet till vare sig social distans eller att ens kunna skydda sig mot Covid.
För mig känns det som att Folkhälsomyndigheten har satt oss som jobbar inom förskola och skola på ett sjunkande skepp och bara står och ser på medan skeppet sjunker.
Jag håller absolut med om att förskola och skola ska hålla öppet, men vi måste få tydliga direktiv om hur vi ska bedriva verksamheten på ett smittsäkert sätt. Som det ser ut nu så får varje förskola försöka lösa det så gott det går själva med hur vi tex ska undvika nära kontakt med barnens vårdnadshavare.
Förra våren skulle alla vara hemma vid minsta symtom. Till en början hade vi mycket frånvaro bland barnen, men efter två till tre veckor när barnen kom tillbaka så hade vi så friska barn i förskolan som vi aldrig någonsin haft. Inga snoriga näsor att snyta, inga magsjukor att ta hand om.
I höstas ändrade Folkhälsomyndigheten de rekommendationerna. Nu får barnen komma tillbaka efter en vecka med lätta symtom, men vad är lätta symtom och hur ska vi kunna avgöra när de lättare symtomen övergått i en ny förkylning? Vi ska också hålla reda på vilka som går och snorar och hostar med symtom som pågått en vecka och alltså får vistas på förskolan och vilka barn som har åkt på en ny förkylning och behöver ringas hem.
Där kommer också nästa problem med vårdnadshavare som blir sura över att vi än en gång ringer för att barnen har förkylningssymtom och behöver hämtas hem.
Var situationen tuff i förskolan innan Corona med stora barngrupper och där många barn har arbetstider på 50 timmar eller strax därunder så har det inte blivit lättare nu.
Den här veckan har vi på min arbetsplats haft 7 personal borta och vi har haft flera bekräftade Covidfall inom förskolans väggar de senaste veckorna. Hur länge ska vi orka jobba med den pressen att vi inte har ordinarie personal på plats?
Jag går inte och är jättterädd för sjukdomen, men jag har respekt för den och vill inte drabbas av den. Därför blir det tungt psykiskt när det är omöjligt att skydda mig på mitt arbete. Vi får inte ens jobba med munskydd och visir även om vi skulle vilja det på min arbetsplats. Endast om vi sitter med barn som insjuknat får vi ta på oss det i väntan på att vårdnadshavarna kommer och hämtar sitt sjuka barn.
I ett arbetslag är vi ofta närmre varandra än vad man är hemma i ett hushåll. Får någon av de närmaste kollegorna ett positivt Covidtest ska vi gå och testa oss även om vi är symtomfria och gå och jobba under tiden man väntar på ett provsvar. I en familj ska alla hålla sig hemma och så är fallet även på många andra arbetsplatser.
Då man kan få ett positivt svar trots att man är utan symtom så är det väldigt konstigt att vi i ett arbetslag inte ska isolera oss tills vi vet om vi blivit smittade. De här reglerna gör att en smitta till slut sprids okontrollerat.
En annan sak som också gör mig upprörd är att förskola och skola ska hålla öppet till varje pris och ändå kan vi som jobbar där inte få förtur i vaccinationskön. Trots påtryckningar från våra fackförbund så blev det inte så. Det är väldigt märkligt då vi är den arbetsgrupp som har minst möjlighet till att skydda oss.
Hoppas denna pandemi snart är över så att jag har möjlighet att må bra i min arbetssituation igen.